-

Så jävla, jävla, jävla rädd.

I want you to know that it's a little fucked up

-

-

Jag hatar mig själv och mina känslor.

Oavsett vem du är - läs.

Hej och välkommen, du som läser detta.

Du kan vara en av mina närmsta vänner, någon jag beundrar i hemlighet, en person jag inte vet någonting om, som jag har (felaktiga?) fördomar om eller så kanske du helt enkelt är någon som hamnat här av en slump.

Men oavsett vem du är, varför eller hur du kom till denna blogg, så vill jag berätta en sak för dig, som du kanske hör alldeles för sällan, i lagom mängd, eller till och med för ofta.

(fokus nu, Tess!)

Det jag vill komma till är följande:

Du är vacker, precis som du är. Oavsett om du har blont, grönt, lila, brunt, svart hår. Eller någon annan färg på håret. Oavsett om du är stor, liten, mellan, "tjock", lång, smal, kort, om din vågen visar för få, nog många eller för många kilon för din längd. Det spelar ingen roll, du är vacker.

Du har garanterat fått höra att du är ful, fel, äcklig, mager, fet, äcklig, störd, bögig (som ett skällsord alltså), jobbig, motbjudande, ett monster och så vidare. Men vet du vad? 

De som sagt dessa saker om dig, har förmodligen förstört en del av dig, skapat djupa sår på insidan och eventuellt även utsidan. Det spelar ingen roll vilka dessa var, ifall det var mobbarna i skolan eller på jobbet, rösterna i ditt huvud, någon "vän", någon främling, ja till och med dina föräldrar. Ingen ska någonsin ta sig rätten att yttra dessa, eller andra hemska ord, om dig. För du är vacker, bedårande, underbar, fin, en ängel, någons själs- och ögongodis. Om inte mitt, så någon annans. Om inte någon annans, så någon tredjes. Men jag kan lova dig att du är vacker i någons ögon. 

"Du är vacker som du är, du måste vara den du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag." Fronda sjunger och jag tycker att du borde lyssna på honom, för hans ord i den låten är sanningen. Om dig, om mig, om alla oss som är "misfits", alla oss med självskadebeteenden i tanken och/eller praktiken, om oss med dåligt självförtroende samt dålig självkänsla. Om oss alla.

Du som läst detta inlägg, ta åt dig av mina ord. Lyssna inte på de dåliga orden även om de blivit din verklighet. Du är älskad. Kram!

Du vet

Du vet

att mitt skal,

det lurar dig.

Det ler

på utsidan

medan jag 

ligger & gråter

på golvet.

Du vet

att jag ljuger,

att jag lurar dig.

Ändå ler du

låtsas

som ingenting

medan du går i

tusen bitar

på marken.

Vem tänker du på?

När du ligger vaken om natten,
vem tänker du på?
Skulle din säng ha plats
för oss två? 

När du skriver om kärlek,
vem tänker du på?
Vet du att jag älskar dig,
och att det smärtar så?

När du fotar bröllopspar,
vem tänker du på?
Vet du att jag tänkt på dig,
var dag sen vi var små?

När du ser par hålla hand,
vem tänker du på?
Nu ber jag om ursäkt,
om jag är för på.

(jag hatar att jag älskar dig)

Om nätterna sitter jag vaken i det halvdunkla skenet från min vitmålade sänglampa och tänker på dig. Skriver om dig. Målar om dig.Om dagarna ligger jag i min gamla, mjuka säng med vita lakan och ett blommigt påslakan. Andas dig. Drömmer om dig. Önskar dig dit. 

Dagarna, veckorna, åren kommer och går men jag märker knappt någonting. Det enda jag gör är att sakna dig, älska dig, längta efter dig fastän jag vet att våra vägar aldrig någonsin kommer korsas igen.

Det var i maj, när försommaren kommit till oss, som du undrade om jag ville dela mitt liv med dig, på riktigt. Ifall jag ville förlova mig med dig. 
Kär och galen slängde jag mig in i en förlovning utan ringar, ett vackert och underbart förhållande utan dess like. 

Det var i maj, när jag för första gången det året provade mina barfotafötter utomhus, som du undrade ifall jag ville bli din fästmö. Det ville jag givetvis, du som var så fin och söt och världsbäst. 


Det var i oktober, när årets första snö kommit och smält på min gård, som jag kom till dig för första gången. 
Jag saknade dig så, jag orkade inte vara utan dig länge till. De var oss ändå på spåren, så varför dra ut på lidandet, väntan och ängslan? 

Det var i oktober, när det blivit för kallt för att gå med bara armar, som de kom till oss, tog oss från din lägenhet. Dig till häktet, mig till akuten.

Det var igår, när regnet kom, som jag äntligen insåg att jag kommer kunna släppa taget om dig, även om det är en lång resa kvar. Har jag tagit mig så här långt, då klarar jag mig genom vad som helst.

JAG ÄR SÅ JÄVLA LEDSEN.

...ATT JAG BARA VILL FÖRSVINNA. LIGGA UNDER MITT TÄCKE OCH GRÅTA HELA JÄVLA DAGEN/KVÄLLEN. ELLER ÄNNU HELLRE: LIGGA UNDER NÅGONS TÄCKE OCH GRÅTA I FAMNEN PÅ HENOM. FUCK MY LIFE.

/ireallywannacutmyselfrightnowbuti'vebeenfreefor22daysandidon'twannaruinthat. FUCK.

- Jag saknar dig så mycket.
Försiktigt viskade jag i hans öra när han låg med sin bara rygg vänd mot mig i månskenet.
- Jag älskar dig verkligen, det gör jag. Men det här är inte bra för någon av oss. Vi måste sluta upp med detta, och det är nu. Det är omöjligt att dölja våra åsikter om och för varandra nu. Jag älskar dig, men jag måste gå nu. 
Under de minuter jag långsamt tog upp mina kläder från golvet och knäppte knapparna till min klänning hann jag ångra mig och sedan ångra mig igen säkert ett 15-tal gånger.
Aldrig i mitt liv hade jag varit så osäker, rädd och försiktig som när jag tassade över det iskalla golvet och ut ur den hemtrevliga lägenheten. Så fort jag kommit utanför trapphusets dörr började jag springa med mina röda platåskor i famnen. Jag stannade inte förrän jag kommit till andra sidan samhället, över fem kilometer bort. Tinningarna dunkade, hjärtat pulserade i 350 km/h och andetagen fanns knappt, så snabba var de.

Jag satte mig ner, halade fram en penna och ett marinblått skrivblock ur min tygkasse med Håkan Hellströms porträtt på och började skriva.
Aldrig mer ska jag vara kär, ligga gråtandes och hulkandes på golvet inpå småtimmarna. Aldrig mer ska jag låta någon köra över mig på detta sätt, ta sönder mig till dessa tusentals små bitar. Aldrig mer ska jag släppa någon utom dig nära, låta någon komma i min mentala närhet. 
Aldrig mer ska någon få möjligheten att krossa, ta sönder mig, på något plan alls. Ingen ska få komma nära mig, aldrig aldrig aldrig mer. Jag vill inte vara kvar längre. 

Sedan bara stirrade jag på det randiga a5-bladet och uppmärksammade att det var svarta, blöta fläckar på det. Det tog mig några sekunder att förstå att jag gråtit, men när jag väl insåg det började tårarna forsa ner för mina bleka kinder och jag blev förbannad på mig själv för att jag var ledsen, precis som mamma skulle blivit om jag gråtit för två år sen.
Du har ingenting att gråta för, du har ingen hemsk sjukdom som gör att du kommer dö. Det har gått åtta år sedan din mormor dog, du är dags att komma över det nu. Så skulle hon sagt. Och jag skulle tänka att jag visst har en hemsk sjukdom som gjorde att jag dog. Varje dag dog jag av smärtan, saknaden, hemskheten, minnet, bristen på visad kärlek, depressionen. Varje dag dog jag, varje jävla dag.

Håkan Hellström, jag älskar dig.

Hejhopp sockertopp(ar)!

Håkans konsert, som hölls igår, var den absolut vackraste, finaste & bästa någonsin. Det var första gången jag såg honom, och allting var så himla vackert. Sen så hade jag gärna önskat att Lovina och Ellie hade varit med mig, så att jag hade sluppit stå, hoppa, skriksjunga och dansa ensam bland resten av publiken som räknades till drygt 27000 (27 tusen) personer. I och för sig var pappa med mig i början, men det var inte samma sak som att ha någon vän, obiologisk syster, bredvid mig.

Håkan Hellström, jag älskar dig. Jag menar det, jag älskar dig.
Det är inte på "kärlekssättet" jag älskar dig, utan på hadejagtrottpånågongudhadeduvarithen- och musiksätten. Det var magiskt att stå i din publik, se dig stå på Slottskogsvallens förtrollade scen. Att skriksjunga till din musik med mer än två personer.
Jag trodde verkligen att jag skulle få panik och typ, jag vet inte, dö(?) före, och under, konserten av allt folk. Och visst fick jag lite panik på insidan, men det gick. Jag fick helt enkelt stå ut när det var svårt, för jag ville ju så gärna se dig.
Jag älskar dig och saknar dig redan. Puss på dig, du är världens vackraste 39-åring!

JAG ÄR I GBG!

Jag kan knappt tro att jag är i GBG, Götlaborg, Göteborg.

Imorgon klockan 10 kommer jag att hänga på låset till Myrorna, spendera lite tid där, kanske inhandla något vackert ting. Klockan 11 möter jag upp finaste Felicia, aka Flizzy, hennes pojkvän och deras hund på Avenyn och umgås med dem för att senare, under eftermiddagen, vara på Liseberg med min kära bror samt far.

Under lördagen blir det eventuellt en liten sväng till Bergsjön för att kolla ifall mina f.d. kontaktpersoner och övrig personal jobbar kvar. Ifall de ens öppnar för mig, vill säga. Men det hoppas jag de gör! 

Och så, grundanledningen till att jag är här... *trumvirvel* .... ska jag se världens vackraste man, aka Håkan Hellström, live på Slottskogsvallen!

Världens vackraste 39-åring.

Visst känns det fint att va vid liv?

Visst känns det fint att va vid liv en dag till,
visst känns det fint nu, Hurricane?

Håkan sjunger och jag försöker intala mig själv att det faktiskt är fint att vara vid liv,
men nyss, när jag var ute och gick en rökrunda runt kvarteret hörde jag en bil bakom mig och det enda som fanns i mina tankar var orden "Snälla, kör på mig, kör på mig, kör på mig, jag ber dig"

Jag har så mycket att se fram till denna sommar, men lika mycket att inte se fram emot.
På onsdag kommer min far och lillebror ner till mig i Västervik, på torsdag sätter vi fart mot Göteborg och på lördag ska jag äntligen få se världens vackraste man, Håkan Hellström, live.
Visst känner jag glädje inför det, men jag känner minst lika mycket rädsla. 
Vad händer om jag får en ångestattack timmarna före konserten och inte klarar av att gå? Ifall jag får panik av folkmassan som kommer befinna sig där? Om jag får ett sammanbrott och de enda tankarna som snurrar i mitt huvud är suicidala? 

Men nu ska jag ta tag i maten, tror jag. 
Jag är så jävla ledsen.