- Jag saknar dig så mycket.
Försiktigt viskade jag i hans öra när han låg med sin bara rygg vänd mot mig i månskenet.
- Jag älskar dig verkligen, det gör jag. Men det här är inte bra för någon av oss. Vi måste sluta upp med detta, och det är nu. Det är omöjligt att dölja våra åsikter om och för varandra nu. Jag älskar dig, men jag måste gå nu. 
Under de minuter jag långsamt tog upp mina kläder från golvet och knäppte knapparna till min klänning hann jag ångra mig och sedan ångra mig igen säkert ett 15-tal gånger.
Aldrig i mitt liv hade jag varit så osäker, rädd och försiktig som när jag tassade över det iskalla golvet och ut ur den hemtrevliga lägenheten. Så fort jag kommit utanför trapphusets dörr började jag springa med mina röda platåskor i famnen. Jag stannade inte förrän jag kommit till andra sidan samhället, över fem kilometer bort. Tinningarna dunkade, hjärtat pulserade i 350 km/h och andetagen fanns knappt, så snabba var de.

Jag satte mig ner, halade fram en penna och ett marinblått skrivblock ur min tygkasse med Håkan Hellströms porträtt på och började skriva.
Aldrig mer ska jag vara kär, ligga gråtandes och hulkandes på golvet inpå småtimmarna. Aldrig mer ska jag låta någon köra över mig på detta sätt, ta sönder mig till dessa tusentals små bitar. Aldrig mer ska jag släppa någon utom dig nära, låta någon komma i min mentala närhet. 
Aldrig mer ska någon få möjligheten att krossa, ta sönder mig, på något plan alls. Ingen ska få komma nära mig, aldrig aldrig aldrig mer. Jag vill inte vara kvar längre. 

Sedan bara stirrade jag på det randiga a5-bladet och uppmärksammade att det var svarta, blöta fläckar på det. Det tog mig några sekunder att förstå att jag gråtit, men när jag väl insåg det började tårarna forsa ner för mina bleka kinder och jag blev förbannad på mig själv för att jag var ledsen, precis som mamma skulle blivit om jag gråtit för två år sen.
Du har ingenting att gråta för, du har ingen hemsk sjukdom som gör att du kommer dö. Det har gått åtta år sedan din mormor dog, du är dags att komma över det nu. Så skulle hon sagt. Och jag skulle tänka att jag visst har en hemsk sjukdom som gjorde att jag dog. Varje dag dog jag av smärtan, saknaden, hemskheten, minnet, bristen på visad kärlek, depressionen. Varje dag dog jag, varje jävla dag.


Improviserade ihop en liten novelliknande sak. Både positiv och konstruktiv kritik uppskattas!