(jag hatar att jag älskar dig)

Om nätterna sitter jag vaken i det halvdunkla skenet från min vitmålade sänglampa och tänker på dig. Skriver om dig. Målar om dig.Om dagarna ligger jag i min gamla, mjuka säng med vita lakan och ett blommigt påslakan. Andas dig. Drömmer om dig. Önskar dig dit. 

Dagarna, veckorna, åren kommer och går men jag märker knappt någonting. Det enda jag gör är att sakna dig, älska dig, längta efter dig fastän jag vet att våra vägar aldrig någonsin kommer korsas igen.

Det var i maj, när försommaren kommit till oss, som du undrade om jag ville dela mitt liv med dig, på riktigt. Ifall jag ville förlova mig med dig. 
Kär och galen slängde jag mig in i en förlovning utan ringar, ett vackert och underbart förhållande utan dess like. 

Det var i maj, när jag för första gången det året provade mina barfotafötter utomhus, som du undrade ifall jag ville bli din fästmö. Det ville jag givetvis, du som var så fin och söt och världsbäst. 


Det var i oktober, när årets första snö kommit och smält på min gård, som jag kom till dig för första gången. 
Jag saknade dig så, jag orkade inte vara utan dig länge till. De var oss ändå på spåren, så varför dra ut på lidandet, väntan och ängslan? 

Det var i oktober, när det blivit för kallt för att gå med bara armar, som de kom till oss, tog oss från din lägenhet. Dig till häktet, mig till akuten.

Det var igår, när regnet kom, som jag äntligen insåg att jag kommer kunna släppa taget om dig, även om det är en lång resa kvar. Har jag tagit mig så här långt, då klarar jag mig genom vad som helst.